Sjuka och anhöriga slits sönder av läget i Sverige

septembre 22, 2017 Publié par

Désolé, cet article est seulement disponible en Suédois. Pour le confort de l’utilisateur, le contenu est affiché ci-dessous dans une autre langue. Vous pouvez cliquer le lien pour changer de langue active.

 

Maria Lorensson tycker det är dags att partierna tar sitt ansvar och ändrar lagarna om personlig assistans. Bilden är från en manifestation i december förra året i Stockholm arrangerad på internationella funktionshindersdagen.
Maria Lorensson tycker det är dags att partierna tar sitt ansvar och ändrar lagarna om personlig assistans. Bilden är från en manifestation i december förra året i Stockholm arrangerad på internationella funktionshindersdagen.
Foto: Janerik Henriksson/TT

Vi svenskar skryter gärna om hur bra vi har det i Sverige. Nu är det dags att vi ser oss om och inser att det vi hade är på väg att lösas upp i tomma intet, skriver Maria Lorensson om lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Enligt Centerpartiets debattinlägg den 15 september låter det som om man skall ha rätt till LSS bara för att man inte fyllt 65. Ledsen, men så är inte fallet. Min make, 57 år, fick en massiv hjärnblödning i mars 2015, med vänstersidig förlamning som resultat. Maken har sedan sin stroke börjat gå. Han har dålig balans, inga rörelser i vänster arm, dålig insikt och inget konsekvenstänkande samt en del emotionella problem.

Han har fått avslag på LSS (personlig assistans) både från kommunen och förvaltningsrätten. Vilket betyder att han endast har rätt till hemtjänst som går under Socialtjänstlagen (SoL). I ärlighetens namn betyder det att han i princip inte äger rätten till sitt eget liv. är man en person som haft ett mycket aktivt liv – är SoL rena depressionsgnistan.

Att träna i varmbassäng är en träning som lägger grunden till all hans fysiska träning – eftersom det är lättare att träna i vatten samt att de spastiska musklerna slappnar av. Den övriga fysiska träningen blir då lättare. Men detta anser inte sjukgymnasten i vår hemkommun att det finns resurser till.

Som brukare inom SoL ligger ditt liv i händerna på biståndshandläggare och sjukgymnaster. För makens del får han sämre avtal för varje gång (cirka var 6:e månad). Protesterar man, får man två svar:

1. Detta är vad lagen säger.

2. Du kan alltid överklaga.

Givetvis är tanken att han i slutänden ska klara sig själv – men den hjälp han behöver plockas bort innan han själv är redo för det. Den träning han behöver, ges inte på grund av resursbrist. Man känner en fruktansvärd vanmakt. Jag som anhörig ser vad maken behöver – men den hjälpen säger kommun och stat att han inte har rätt till.

Via LSS har du rätt till ett värdigt liv – att leva som andra.

Via hemtjänst (SoL) har du rätt till « skälig levnadsnivå » – finns det någon som kan förklara vad det betyder?

Vi svenskar skryter gärna om hur bra vi har det i Sverige. Nu är det dags att vi ser oss om och inser att det vi hade är på väg att lösas upp i tomma intet.

Eftersom maken inte klarar att ta några möten själv, är det jag som anhörig som måste ta dem. När kommunen inte stöttar upp – så blir det anhöriga som måste ställa upp. Anhöriga måste sätta sina egna liv på paus. Det är jag som får ta hand om badträningar, gymträning med mera när kommunens personal inte får.

Man är arg, förbannad och frustrerad. Kan de politiska partierna ta sitt ansvar och ändra lagarna – så att funktionshindrade människor äger rätten till sina egna liv. Som det är nu sliter det psykiskt sönder både den sjuke och de anhöriga.

Är det i dagens samhälle meningen att anhöriga ska vara tvungna att gå ner i arbetstid eller sluta arbeta får att vi måste ta hand om våra sjuka. I min mening vore det samhällsekonomiskt bättre att anhöriga ges möjlighet att arbeta den mängd de själva anser sig behöva (=friskare anhöriga), samt ge all den hjälp till funktionshindrade som de behöver.

Källa: SMÅLANDSPOSEN

Tags : , , ,

Classés dans :

Cet article a été écrit par jonian